På tynn är
Det var långt ut i november. Vann och tjern var fortsatt isfrie, och røyefiske på favoritvarpet och stycke från land lå fortfarande utanför rekkevidde.
Det var røyefiskets prime time, men alt jeg kunne gjøre var å rusle längs vannkanten med en langstang och fiske på et par mindre røyevarp nær land. Så meldte Gislefoss væromslag. Det skulle bli kuldegrader, og til dels mange av dem. For en gang skyld stemte værmeldingen, och kulda la seg som et teppe over landskapet da helgen nära seg. Helgen kom og gikk. På måndag fikk jeg nyss om at det hade lagt sig 3 cm nysnø på Ringkollen, och at det hade holdt sig på den blå sidan av gradestokken døgnet rundt de siste dagene. En sådan uppløftende nyhet, gjorde at påfølgende dag ble satt av til en tur ut för att kontrollera forholdene.
Vid att ta alla möjliga förhållandesregler var sekken stapmett tisdag morgon. Både isbor och isfiskeutrustning är med, i tillägg till vanlig haspelutrustning. Veien var bar och beinhard för att börja med, perfekta sykkelförhållanden. Et par kilometer längre upp, ble bar och grå vei erstattet med melissnø och hvitflekkete miljöer.
Optimismen steg, män sjönk som brått da røyevannet lå öppet. Kun en skjør ishinne innerst i vika var å se.
Det var bara å hive seg rundt och ta fram plan B, som hade tatt form på vei oppover bakkene. Den gick ut på å sykle et par kilometer tillbaka, och ersätta flammerøde røyer med mørkebrune ørreter. På vei oppover ble et lite myrtjern innehållande en fin ørretbestand passert. Tjernet ligger skyggelagt store delar av dygnet, och ligger i ett riktigt kuldehull. Is hade seg og hade for en stor del virket å ha et grålig skull noe som burde tilsi et tidigare lagt tjukt islag.
Några minuter senare skuer jag utover en rimet och ruglet isflate. Men var isen tjukk nok till att tåla vikta av et människa? Jag måste göra ett försök, så slut på ett långt rep ble festet runt en solid furu, medan andra änden ble festet under armhulene, där jag gjorde ett försiktigt försök på att lista mig ut på ishinnen. Det tog noga till sekunder att inse och inte ville bära mig oavsett hur lette museskritt jag tok.
I stället ble boret satt i isen med utstrakte armer och med beina bredt växt på en telehard myrtorv. Et par omdreininger med boret og jeg var i gjennom, och isen slo sprekker. Ikke snakk om at isen var tjukk nok her heller. Skulle det ändå bli en rekordtidlig återkomst?
Jag hade fortfarande et visst hopp, för jag hade et triks i bakhånd. Et sted där det pleier att stå ørret, lå under detta område där det är för tunt. Det var tid för lite alternativt isfiske. Den första uppgiften var att finna en diger stein, som var lättare tänkt än gjort då alla var limt fast till bakken av frost och kulde. En större stein ble etter mye om och men sparket lös, och snart kastet i hög bue ut mot plassen. Isen var emellertid hardere enn beregnet, och med et klagende lukt ble steinen liggande malplassert oppå den. En riktig nedtur!
Efter en ny leterunde med enda mer gnista och ømme tær, ble en tyngre stein kastet ut, och denne gikk tvers igjennom. Det var inte bara bra det heller, för troligt att det skulle bli något som helst skulle bli borta. Men tidigare erfarenheter visar att fisken ofta kommer tillbaka efter en viss tid och upptar samma ställning. I mellomtiden ble matpakken tatt fram. Halvtimen senere var snella och haspelstanga montert i full lengde, och en fritt glidende kastedupp med en liten och snerten mormyshka i seneenden ble klargjort.
Krogen är med en veamark, något som är snaddermat i vintersäsongen, och det är tidigt att finna mellan barken och veden på stubber på äldre hogstfelt, så länge det är någralunda barmark. Dupp med mormyshka ble snart lempet ut på isen och försiktigt trukket inn mot den tidigare stenen hade laget skrov.
Snart tippet duppkroppen över iskanten och ned i öppen vatten. Haspelbøylen ble slått opp och mormyshkaen sjönk snabbt till bunns. Jag strammet upp och använde duppen som en buffert mot iskanten, där mormyshkaen blev pilket upp och ned i vannet genom duppkroppen. Etter en liten evighet hände det endelig noe. Det lugget i andre enden, och fisken virket småpen. Män är typiska för en glapp krokfest, och några välvalda gloser runget ut i den klara novemberdagen.
Efter flera försök och flera resultatlösa skrov, ruslet jag tillbaka till det första hullet som hade slått sprekker bare jeg så vidt hade satt boret ned i den. Jag vet från sommarens fiske att det är djupt rätt utanför denna mintorva, så det var gott möjligt att det kunde stå en ørret eller till henne. Men så var det den praktiska utförelsen da. Kroppen måtte forbli på land, så hon måtte det anpassningar til. Isfiskestikkas klinge var kort och nådde inte ut, mens haspelstanga ble handterlig och var for lang. Løsningen ble en mellomting, som gikk ut på å demontere stanga och fiske mormyshka och veamark med underdelen. Det gick på ett vis själv om toppringen manglet.
Solen var nå på rask vei ned bak åsen, och det ble påtakelig kaldere. Pessimismen fick snabbt övertaget, men så var det brått något som gjorde att sena rörde sig snabbt mot höger i hullet, efterfulgt av et rykk i sena der nede i vannet. Et kontant tillslag följde, och jaggu var det motstånd mot andra änden. Efter en nervepirrende fight kom en gyllenbrun myrtjernsørret til syne i hullet.
Krokfestet så ut til å være godt, men pulsen var ändå dunkende hårt. Men snart kunne sesongens första vinterörret trekkes upp på isen.
Fisken var inte av den största i tjernet, drøye 400 gram, men på en sådan dag under sådana förutsättningar som var mer än godkända.
Det ble en minneverdig fisketur, själv om någon extra centimeter hade varit å foretrekke. Påföljande helg var dock hela marken är lagt med en solid ishinne, och røyevarpene var slutgiltigt tillgängliga...
